Newbie
Första frågan
Har inte så mycket att skriva nu egentligen. Vill mest få över alla inlägg till nya portalen så att jag kan lämna blogg.se men har inte mycket datortid för tillfället... Kanske jan bli klar i helgen?
Vad har hänt eller är på gång då? Lite av följande, mest gravidrelaterat eftersom jag faktiskt är på smällen:
- Idag fick jag den första frågan om det är så att jag är gravid. Det tog 21+6 dagar.
- På onsdag i nästa vecka ska jag gå på någon sjukgymnast-info om foglossning.
- På lördag ska vi bjuda mannens syster med familj på middag. Det blir första officiella bjudningen till nya huset, för jag räknar inte med alla fikabesök.
- Mannen har känt lite mer pickanden från magen.
- Vi har ett namn som båda gillar. Han jättemycket och jag ganska. Det jag har "emot" namnet är att det kanske låter lite hårt och jag helst vill ha ett mjukt namn som liksom smakar gott i munnen. Typ. Och så låter inte namnet helt okej i kombination med mitt namn. Men förutom de två sakerna är det ett bra namn. Lagom kort, lagom vanligt/ovanligt och jag gillar namnet i sig. Vi får se...
Over and out!
Fakk!!!
Jag tror att jag drabbats av foglossning. Ska ringa min barnmorska imorgon. Tänkte väl att jag haft det lite väl bra :)
v 22
Äntligen börjar jag se lite gravid ut! Jag tror att det beror mycket på mammastrumpbyxorna där det finns gott om plats för magen. Det är alldeles ljuvliga att ha på sig. Magen får verkligen plats och det är inget resår som skär in och sitter tight i midjan. Gillar att strumpbyxorna slutar precis under brösten. Mitt första par köpte jag på Åhlens efter ultraljudet. Sen beställde jag två lite tjockare par från HM också. Tyvärr är de nya inte alls lika sköna som första paret. De sitter tight på fel ställen och går inte så högt upp på magen. Istället bildas en ful kant och man får gå och dra i dem hela tiden. Så mitt tips till er som ska köpa är att gå till Åhlens!
Det är ingen som har frågat mig om jag är gravid ännu, men jag tror inte att det dröjer så länge innan någon av grannarna vågar göra det...
Annars känner jag mig faktiskt lite nojig. I början av graviditeten när många andra är jätterädda för missfall höll jag mig lugn och oroade mig inte alls mycket. Men istället har jag blivit lite nervös nu när vi kommit mer än halvvägs. Jag tycker att det sparkar så ”lite”. Nu vet jag ju inte vad som är normalt men det känns som om ”alla” andra känner sparkar hela tiden, speciellt i vecka 22 Jag hade inte varit lika orolig om min moderkaka suttit i framvägg för då kan man känna mindre. Men min sitter i bakvägg så jag tänker att jag borde känna så himla mycket mer än vad jag gör. Jag är säkert löjlig för jag känner ju att det pickar och att det är något som rör sig där inne, men jag känner inte massor. Bara några gånger varje dag. Kanske har en bebis som sover väääldigt mycket i magen? Sambon tror att bebisen brås på honom som är väldigt lugn av sig. Jag är inte jättejätteorolig, men jag funderar lite...
Att dela
För det första. Jag verkligen trivs i vårt nya sovrum! Madrasserna vi köpt är helt fantastiska och sägen är hög och inbjudande. Rummet är rogivande, och det är väl precis det ett sovrum ska vara?! Om jag ska klaga på något är det att väggarna blev liiite mörkare bruna än planerat, men jag är ändå nöjd... Nu är jag bara på jakt efter rätt överkast och så måste vi köpa enkla vägghyllor också. Sen är det klart.
Hur som helst. Igår när vi krupit till kojs försökte mannen som vanligt känna och höra efter bebisen utan framgång. Men efter ett tag kände jag hur bebisen liksom pickade precis under naveln. Bad mannen lägga handen där och då kände han också! Han trodde att det var jag som gjorde det, att det var min kropp, men det var det ju inte. Hans allra första kontakt med bebisen. Jag blev alldeles varm och lycklig av det lilla och det är ju bara början...
V 21
Nu efter ultraljudet har vi börjat diskutera namn lite lätt men jag vet inte om det går så himla bra. Om jag kommer med ett förslag säger mannen nej och hans förslag är inget jag jublar över heller. Vi har väl stött på några namn som inte är tvärnej från en av oss utan lite mer kanske. Tur att vi har lång tid på oss att enas och tur att vi bara behöver bestämma ett namn. :)
Magen har i alla fall expanderat lite. Kommer säkert att sakna min relativt lilla mage om några veckor, men just nu ser jag fram emot att växa vidare. Eftersom vi hoppade från v 20 till v 21 på ultraljudet blev det ingen magbild, men nu har vi kommit halvvägs. Då är det väl nerförsbacke resten då ;)
Bebisshopping
Sicka små kläder! Och om några månader kommer vi att kunna klä vår alldeles egna bebis i dem. Alltså. Vår bebis. Min och mannens. Hälften honom, hälften jag. Även om det fortfarande känns helt overkligt börjar det mer och mer sjunka in... Jag äääälskar bebisdoft på alla småttingar, jag kommer ju att sniffa vår bebis sönder och samman.
Ska sluta svamla och krypa upp i soffan och slappna av med en film. Igår såg vi för övrigt "the warrior" - rekommenderas!
Ultraljudet avklarat
Igår när vi satt och väntade på vår tur var jag faktiskt riktigt nervös, såpass att händerna skakade lite lätt. Blev så orolig att något skulle vara fel. Vad gör man då liksom? Och så blev par efter par uppropat, men vi fick sitta kvar och det gjorde mig inte lugnare. Det hjälpte inte heller att alla andra såg så väldigt mycket mer gravida ut än vad jag gör, jag kanske inte fått så mycket mage för att något är fel...
Till slut kom äntligen vår barnmorska (som hade hjälpt en kollega med något) och jag fick hoppa upp på britsen, knäppa upp byxorna och sen körde vi.
Nästan på en gång syntes hjärtat som slog och bebisen rörde sig i magen och då kändes det genast bättre. Hon kollade ögonhålor, näsa, mun, hjärna, ryggrad, armar, ben, fingrar, tår, bäcken, njurar, navelsträng, urinblåsa och jag vet inte allt hon visade. När hon kollade hjärtat mer i detalj tog det lång tid eftersom hon skulle kolla så mycket och då blev jag lite orolig, men allt var okej. Till och med jag såg två förmak och två kamrar. Allt hon kunde kolla var utan anmärkning. PHU! Min moderkaka sitter tydligen i bakvägg men sparkarna kan ändå dröja någon vecka till innan de kommer igång ordentligt. Barnmorskan sa att det inte var något konstigt.
När hon var klar och stängde av maskinen frågade jag om hon sett om det var en flicka eller en pojke. Hon sa att hon sett det och undrade om vi ville veta. Jepp, det ville vi. Så hon satte på maskinen igen för att kolla och visa. Samtidigt sa hon att det inte är 100% säkert och att hon kan ha fel. Men ändå... Vi vet. Mannen vill att vi behåller det för oss själva och det vill jag mer än gärna ge honom, så jag ska försöka att inte ens skriva det här, även om det kliar i fingrarna som bara den...
Och BF blev ändrat. Igen. Åt rätt håll den här gången. Nytt datum är 3 januari så helt plötsligt är jag redan i v 21, tack för det.
Firade ultraljudet med att äntligen få tummen ur och köpa mitt första par gravidstumpbyxor. Ljuvligt att ha plats för magen! Och så köpte jag 4 bebisplagg också... Så himla, himla små!
Visst ser det ut som om bebisen gör high five eller segertecknet? Haha, cool unge!
Dagen D som i U
Imorgon är det då dags. Imorgon är vi inbokade på ultraljud. Jag är nervös samtidigt som jag ser fram emot det.
Jag är nervös för att bebisen ska ha dött i magen (trots att jag tycker att jag känner liiite rörelser nu, inte idag dock).
Jag är nervös för att de ska säga att något inte är som det ska.
Jag ser fram emot att de ska säga att allt är normalt, att se bebisen sprattla omkring där inne.
Jag ser fram emot att kanske kanske få veta om det är en han eller en hon.
Jag räknar med att få ett nytt BF. Sist blev vi ju justerade med hela 10 dagar så vi blir säääkert flyttade igen.
Jag räknar inte med att gråta. Tror att jag kommer att vara glad, fascinerad, förundrad och tycka att det är coolt, men tror inte att tårarna kommer att spruta...
Jag längtar efter att se mannens reaktion. För det är ju inte bara jag. Det är VI. Och vi har en speciell dag imorgon...
V 19
Den senaste veckan har det annars börjat hända saker tror jag. Jag känner av magen på ett helt annat sätt än förut. Den är lite öm, lite spänd. Som om den förbreder sig på att växa rejält framöver ungefär...Och nu tror jag att jag känner det lilla pyret där inne lite då och då, men ingen mer spark. Nu när jag äntligen börjar känna något känns det här med att jag faktiskt är gravid mer verkligt. De närmsta veckorna ser jag fram emot...
På fredag är det dags för RUL och det känns inte så lite nervöst. Tänk om det inte ser normalt ut, om något inte är som det ska? Graviditeten har ju varit så bra hittills, nästan för bra för att vara sann? Jag hoppas ju såklart ändå att det går bra. Och att barnmorskan vi får vill tala om könet eftersom jag gärna gärna gärna vill veta. Jag och mannen har hela tiden pratat om bebisen som ”han”, så om det är en tjej vi ska få vill jag gärna veta det nu så att det inte blir värsta chocken sen.
v 18
V 17
..Vecka 15
Vecka 14
Letar fel
Snopet
It´s alive!
Det enda negativa var att BF flyttades fram. Rätt mycket till och med. Enligt senaste mens hade vi BF 27 december, nu är det 7 januari. Jag hade mina misstankar om att det nog skulle flyttas fram, men kanske inte riktigt så mycket. Jag hade gärnagärnagärna fått en december-bebis eftersom jag själv är född i slutet av året och det funkar toppen. Speciellt nu när jag har lite åldersnoja också ;-). Alla andra som vi berättat för har hoppats att jag ska knipa igen till januari. Jaja, huvudsaken är att det är en frisk krabat!
Jag ska bli mamma. Sjukt!
Nu är det officiellt
Första delen av graviditeten har gått otroligt smärtfritt. Jag mår jättebra, nästan bättre än vanligt.
Jag har inte kräkts eller ens mått illa en enda gång! (Och jag har kräkfobi så det är jag enormt tacksam för.)
Jag har inte drabbats av den där extrema tröttheten alla pratar om, är nästan piggare än vanligt.
Jag är inte överkänslig mot lukter, inte mer än vanligt i alla fall.
Jag springer på toaletten hur mycket som helst, men det har jag alltid gjort så det är ingen skillnad.
Har inga speciella cravings. Är lite dålig på att stå emot sötsaker, men det är som vanligt.
Tränar som förut och kommer att fortsätta så länge det går.
Jag har "bara" gått upp ca 1,5 kg i vikt. Jag tycker att det är bara då jag iskallt räknar med att bli en val under graviditeten och svämma över åt alla håll och kanter, haha. Men det är den föreställningen jag alltid haft, att jag inte kommer att vara "fint" gravid, utan bara stor. Det börjar bli obekvämt med jeans, men jag går rätt mycket i klänning i vanliga fall så jag fortsätter med det. Magen börjar puta, men jag ser mest plufsig och svullen ut. Det är ingen gravidmage ännu och det skulle jag gärna vilja ha ganska snart, så att det syns. Brösten har växt en del och ömmat, men det överlever jag.
Kort sagt, jag mår bra och är supernöjd så länge det varar...
Imorgon är det dags för läkarbesök och då hoppas jag verkligen att vi får höra hjärtljud eller något eftersom det nästan känns som ett skämt, att det finns något i min mage...
Det som kallas livet
Gjorde ett test lördagen den 28 april. Det visade plus, ett svagt svagt plus. Gjorde ett nytt test i onsdags den 2 maj. Det gav samma resultat, men lite mer svart på vitt. Borde egentligen inte lägga upp detta men kan inte låta bli. Nu kommer jag dock att ligga lågt tills vi passerat v 12 och risken för missfall är mycket mycket mindre.
Spännande
Skrämmande
Speciellt
