I fredags gick jag/vi in i vecka 13 och därmed är jag nu officiellt gravid. Igår berättade vi för familjen. Mamma och pappa som kommer att få sitt första barnbarn tog det lugnt och sansat men blev såklart glada. Mannens föräldrar blev snäppet gladare, trots att de redan har 5 barnbarn. Har berättat för en kompis och i veckan kommer jag att berätta på jobbet också. 

Första delen av graviditeten har gått otroligt smärtfritt. Jag mår jättebra, nästan bättre än vanligt.
Jag har inte kräkts eller ens mått illa en enda gång! (Och jag har kräkfobi så det är jag enormt tacksam för.)
Jag har inte drabbats av den där extrema tröttheten alla pratar om, är nästan piggare än vanligt.
Jag är inte överkänslig mot lukter, inte mer än vanligt i alla fall.
Jag springer på toaletten hur mycket som helst, men det har jag alltid gjort så det är ingen skillnad.
Har inga speciella cravings. Är lite dålig på att stå emot sötsaker, men det är som vanligt.
Tränar som förut och kommer att fortsätta så länge det går.

Jag har "bara" gått upp ca 1,5 kg i vikt. Jag tycker att det är bara då jag iskallt räknar med att bli en val under graviditeten och svämma över åt alla håll och kanter, haha. Men det är den föreställningen jag alltid haft, att jag inte kommer att vara "fint" gravid, utan bara stor. Det börjar bli obekvämt med jeans, men jag går rätt mycket i klänning i vanliga fall så jag fortsätter med det. Magen börjar puta, men jag ser mest plufsig och svullen ut. Det är ingen gravidmage ännu och det skulle jag gärna vilja ha ganska snart, så att det syns. Brösten har växt en del och ömmat, men det överlever jag.

Kort sagt, jag mår bra och är supernöjd så länge det varar...
Imorgon är det dags för läkarbesök och då hoppas jag verkligen att vi får höra hjärtljud eller något eftersom det nästan känns som ett skämt, att det finns något i min mage...